Den transfobiska mediadebatten och dess konsekvenser

Har du också märkt av den markanta ökningen av transnegativa narrativ i media den senaste tiden? Jag tänker på bland annat Uppdrag Gransknings reportage den tredje April 2019, "Tranståget och tonårsflickorna" och dess uppföljare. Eller den text som Expressens ledarredaktion lade upp i November förra året. Ni vet, den som menar att regeringen måste “sluta bete sig som en 12-åring” då dom ville underlätta könsbyten för transpersoner? Kanske minns ni Adam Cwejmans ledare i GP från Februari i år, där skribenten var upprörd över att DO ålade en skola att betala skadestånd efter att en lärare vägrade använda neutrala pronomen för en ickebinär elev?

För en del av er kommer nog det här som en nyhet, men för oss som påverkas av det här så är det tyvärr en välkänd historia. 

Ett resultat av denna mediastorm är att Astrid Lindgrens Barnsjukhus i April 2021 skriver en policyändring för KID-mottagningen. Personalen på KID, den mottagning som behandlar unga transpersoner i Sverige, skriver inte under detta dokument. Istället är det är tre chefer på ABL som tar beslutet. 
Riktlinjerna för hormonbehandling till patienterna ändras. Dom med en etablerad behandlingsplan får fortsätta med sin hormoner, medans de som inte redan har en sådan plan endast ska kunna få behandling inom ramen för en forskningsstudie. 

Detta väckte i sin tur starka reaktioner från bland annat RFSL och liknande intresseorganisationer. Oroade föräldrar till transungdomar hördes i SVT, en debattartikel i Läkartidningen kallar beslutet “oetiskt” och ett nätverk av aktivister ordnade en lyckad namninsamling, som resulterade i överlämnadet av 6931 brev till sjukhuschefen Svante Norgren. 

Grunden till beslutet är en oro över biverkningar från hormonbehandlingen, specifikt pubertetsblockerare. Man lyfter bland annat ett rättsfall från England, Bell v Tavistock, som mötte hård kritik innan det överklagades och beslutet i fallet ändrades. Även det vetenskapliga underlaget för ABLs beslut är som bäst skakigt.

De som ställde sig positivt till beslutet från ABL var i sin tur välkända antitrans-aktivister från GENID och detransinfo.se, nyckelpersoner som ofta dyker upp i dessa sammanhang. Oftast framträder dom som “oroade föräldrar till transbarn”, andra gånger med sina läkartitlar och namn. Man kan hitta dom i UG’s reportage, ett grävande reportage i tidsskriften Filter, diverse debattartiklar i vanliga media och Läkartidningen.

Andra förslag vi har sett är att man ska förhindra behandling för transpersoner yngre än 25 år gamla, något som i sin tur bara kommer öka lidandet för oss. Frågan blir vilken sorts liv transpersoner får leva som är acceptabelt i omvärldens ögon, och om omvärlden hade kunnat leva ett sådant inskränkt och begränsat liv som vi tvingas till. 

Redan idag har vi väntetider på flera år för ett första möte hos vården, därefter tar det flera år till att faktiskt få en diagnos och behandling. Något som i sin tur leder många till ett vägskäl, självmedicinering eller självmord. Vi vet redan att medicinsk behandling minskar risken för depression och självmordstankar hos transpersoner och ungdomar, även om den viktigaste aspekten för deras välmående fortfarande är accepterande föräldrar och en förstående omgivning.
Kort summerat, folk mår dåligt när dom inte får god vård och möts med respekt. Transpersoner är trötta på att bli diskuterade utan att inkluderas i samtalet kring de beslut som styr över våra liv och möjlighet att delta i samhället som jämlika. Hade en annan patientgrupp behandlats på detta sätt hade det varit oacceptabelt, men vi kan nekas vård på skakiga grunder efter påverkansoperationer. Situationen gör det väldigt svårt att inte se sig själv som av en lägre klass i samhället än allmänheten, och vi är extremt trötta på det.